Av Ann-Mari Carlsson
Kadettgatan 4 E, 254 55 Helsingborg
E-post: annmaric2000@yahoo.se
Jill Dutcher är född 1958 i Newton, Iowa, USA, men idag bosatt i Fridley, en förort
till Minneapolis, Minnesota. Hon är barnbarns barn till Axel Andersson och hans hustru
Hedda Andersdotter, som utvandrade från Persmålen i Hulterstad, Mjölby, år 1914.
När jag växte upp på 40- och 50-talet talades det ibland om min morfars bror,
Axel Andersson, som hade emigrerat med sin familj till Amerika.
Min mor, som då de gav sig iväg var i de första tonåren, kom ihåg när familjen åkte.
Det var ett tårfyllt farväl och det var helt obegripligt att man förmodligen aldrig skulle
se varandra igen. Brev kom förstås en tid att utväxlas mellan Amerika och Mjölby.
Det var säkert ett stort steg för Axels familj att flytta och bosätta sig i ett nytt land,
men jag gissar, att hur svårt det än kunde vara och hur mycket hemlängtan som än
fanns, beskrev nog breven hem till Sverige bara hur bra man fått det i det nya landet.
Det finns ingen brevväxling kvar, men i släkten har det funnits en berättelse om ett
speciellt Amerikabrev. Skröna eller inte, det finns säkert en sanning i botten, men
under åren har den säkert ändras flera gånger!
Jill Dutcher i Fridley utanför Minneapolis är barnbarns barn till Axel Andersson från
Mjölby. Hon släktforskar själv och hade mycket att berätta.
Lämnade ett fattigt land
Man måste komma ihåg att 1910- och 1920-talet i Sverige var mycket fattigt. Min morfar
försörjde sin familj genom att arbeta som täckdikare eller att ta de påhugg som erbjöds och
mormor bidrog genom att tillsammans med sina flickor tillverka trådknappar som såldes på
torget i Mjölby. Hon plockade också mycket bär och svamp som såldes på samma sätt.
Familjen var stor med så småningom elva barn och reda pengar var naturligtvis en bristvara.
Man hade trots detta hjälpt sina släktingar som åkte till Amerika med 100 kronor i respengar
och fått ett löfte att de skulle betalas tillbaka i dollar när familjen väl fått det ordnat i det
nya landet. Varje gång det kom ett Amerikabrev fanns säkert en förhoppning, att nu när dom
fått det så bra där borta på andra sidan havet, då kunde det kanske finnas en dollarsedlar i
kuvertet. Men inga pengar fanns i breven.
När det speciella Amerikabrevet kom var det tjockt och spännande. Mor berättade att de först
pratade om hur mycket pengar det kunde vara, förväntningarna var stora, men när mormor
öppnade brevet innehöll det bara tygprover. Svägerskan skrev att så här grant sidentyg hade
man nu haft råd att köpa och flickorna i familjen hade fått nya klänningar! Inte en enda dollar
fanns med! Besvikelsen var stor och mormor lade undan brevet i vredesmod, hon uppfattade
det som skryt. Hade man redan glömt det fattiga Sverige och hade man glömt att man fått
låna pengar till resan? Hon bestämde sig för att nu skulle hon inte skriva fler brev och kosta
på frimärken.
Breven slutade komma Brevväxlingen upphörde "då eller senare" och när jag växte upp visste
vi inget om våra amerikanska släktingar, bara att de var bosatta i Iowa, USA.
Som pensionär fick jag tid att börja släktforska och när jag följde min morfars anor, föll den
här familjen i mina tankar och jag gissade att jag skulle kunna hitta sysslingar i USA. Så blev
det också. Jag fann i min forskning att Axel Andersson var född 1867 i Mjölby och hans maka
Hedda (Hedvig) Andersdotter 1868 i Ekeby. De hade 5 barn, en pojke Erik f. 1893 i Åsbo sn
och fyra flickor, Elsa f. 1895 i Åsbo sn, Maria f. 1896 i Västra Harg sn, Helga f. 1901 i Mjölby
sn och Tyra f. 1905 i Mjölby sn.
Sonen Erik var den förste som åkte till USA, år 1912. Han var då 19 år gammal. Destination
enligt passagerarlistan på s/s Baltic var onkel Gustav Anderson, Stratford, Iowa. Senare har
jag konstaterat att Gustav Andersson var Heddas bror som emigrerat redan 1891. 1914 lämnar
Axel, Hedda och de fyra döttrarna torpet Persmålen i Hulterstad utanför Mjölby, för sin långa
resa till sonen Erik i Stratford, Iowa. De åker från Göteborg den 1 april 1914 med båt till England.
I Southampton äntrar de S/S Olympic och anländer till Ellis Island i New York den 15 april.
Från New York till Iowa åkte de förmodligen tåg. Axel var 46 år och hustrun Hedda 45 när de
lämnade Sverige.
Gifte sig med svenskar
Jag hittade Stratford på kartan och började söka uppgifter om familjen med hjälp av Ancestry
och andra källor. Census 1920 gav resultat och jag förstod att både sonen Erik och de tre
äldsta döttrarna hade egna hushåll. I Census 1930 saknades Hedda. Axel och yngsta dottern
Tyra fanns upptagna på samma adress. En lokaltidning, Dayton Review, finns skannad och
utlagd på Internet via Ancestry och den visade sig ha några dagliga spalter med ”Stratford
News”. Tidningen fungerade som en slags skvallerspegel och berättade om både stort och
smått som hänt i Stratford, allt från bröllop och begravning, till vem som haft kalas och vilka
som var inbjudna! Nu kunde jag börja pussla med hjälp av tidningen och annat material i
Ancestry och andra källor, för att få ihop uppgifter om familjen. Jag fann att de tre äldsta
flickorna var gifta med svenskar.
Så här blev familjebilden:
Axel levde till 1945, hustrun Hedda avled redan 1928. Erik dog 1972 och jag anade att han
var ogift, vilket också bekräftades så småningom. Han var bosatt i Stratford livet ut. Elsa
var gift med Carl Johnson, född 1887 i Sverige, okänt var. De fick tre barn, Virgil, Arlene och
Orland, som alltså är mina sysslingar. Carl avled 1968 och i en minnesruna skrivs att sörjande
är hustrun Elsa, barnen Arlene och Orland samt 10 barnbarn och 7 barnbarnsbarn. Elsa avled
1975. Även Elsa och Carl var Stratford trogna hela livet förutom en kort period som pensionärer
i Florida.
Maria var gift med Elmer Fostberg (Hjalmar Fastberg), född 1892 i Hästveda, Skåne. De fick 4
barn, Harold, Raymond, Inez och Margit. Maria dog 1989 och hade då varit änka sedan 1933.
Hon var bosatt i Stratford.Hennes söner Harold och Raymond var ogifta och dog båda 1996 i
Stratford.Dottern Margit gifte sig 1948 med Gene Dutcher. Dayton Review hade en fantastisk
skildring av bröllopet, allt från färgen på brudens klänning och brudbukett till hur mottagningen
efter bröllopet gick till. Margit och Gene fick 6 barn, 5 pojkar och en flicka, Jill. Det är Jill som
är proband i bifogad antavla. Margit dog 1997, året efter sina bröder. Margit och hennes man
var bosatta i Minneapolis i Minnesota. Dottern Inez lever fortfarande, 86 år gammal och jag fick
möjlighet att träffa både henne och hennes make Dale Simonson i deras hem utanför Stratford
i augusti 2009. Inez och Dale har sex barn och så många barnbarn att de menade, med glimten
i ögat, att de tappat räkningen!
Helga var gift med Axel Swanson, född 1890 i Sverige, okänt var. De fick tre barn, Naomi,
Donald och Doris. Doris är i livet, gift med Howard Bergman och bosatt i Stratford. Där bor
också Doris son Brian Bergman med familj. Jag fick tillfälle att träffa även Doris och hennes
familj vid vårt besök i USA.
Tyra var ogift och barnlös. Tyra hade skött hushållet för sin far fram till hans död, därefter
försörjt sig genom att hjälpa till i olika hushåll. Hon beskrevs som en blyg och tillbakadragen
person. Tyra dog 1977.
Sökte efter svensk bakgrund
När jag sökte efter Axel och Hedda Andersson och deras barn genom Ancestry fann jag att
någon hade lagt ut ett meddelande att man sökte uppgifter om Axel och Heddas svenska
bakgrund. Jag fick så småningom en mailkontakt och det visade sig vara en son till Margit och
Gene Dutcher. Han förmedlade kontakten till sin syster, Jill Dutcher, som har ägnat mycket tid
till släktforskning. Det gick många mail över Atlanten och vi bytte uppgifter. När jag och maken
gjorde en resa till USA i augusti 2009 besökte vi Jill. Hon arbetar och bor i Minneapolis, men
kunde göra sig ledig några dagar och följa med oss till Iowa för att introducera oss hos sina
släktingar i Stratford och för att visa oss South Marion Cemetery i Stratford, där Axel, Hedda,
deras barn och många fler ur deras familj är begravda. Stratford är en liten stad, eller snarare
samhälle, beläget på det som tidigare var prärie, ett absolut platt landskap. Omgivningarna är
oändliga majs- och sojabönfält. Jill tog oss först med till ett besök hos min syssling Inez och
hennes make Dale. Inez och Dale äger en farm utanför Stratford, där de under sina aktiva år
fött upp arabhästar. Dale berättade att deras bostadshus under åren blivit tillbyggt många
gånger, men att den allra äldsta delen var en ”lodge”, dvs. ett nybyggarhus. När jag träffade
Inez blev jag stum, hon var så oerhört lik min egen mor. Inte bara till utseendet, utan också
till sin personlighet, sättet att uttrycka sig ? även om det var på ett annat språk.Inez
berättade att modern, Maria, aldrig hade glömt Sverige. Maria hade inget fotografi av hemmet
i Sverige, utan hade i minnet försökt rita hur det såg ut. Inez hade teckningen på väggen och
hon frågade oss - ser det ut så här i Sverige? Det var en röd stuga med vita knutar, björkar
förstås och en backe med blommor. Drömmen om Sverige? Vi tittade också i fotoalbum och där
fanns samma foto av min mormor och morfar som hänger inramat på min vägg hemma i
Helsingborg!
Lärde sig aldrig språket
Ett par dagar senare träffade vi Helgas dotter Doris Bergman och hennes make Howard, Doris
son Brian med hustru Carole och barnbarnet Nicole, alla bosatta i Stratford. Nicole, som studerar
till lärare i historia och franska, hade gjort ett examensarbete i släktforskning och hade bra koll
på släktbanden i USA och vem som var vem på gamla fotografier.Varken Inez eller Doris hade
några personliga minnen av sin mormor Hedda, däremot av sin morfar Axel. De visste dock att
Hedda led av svår hemlängtan och haft svårt att anpassa sig i det nya landet. Axel lärde sig
aldrig att tala engelska, det behövdes inte heller, för under första halvan av 1900-talet var
svenska lika vanligt i Stratford som engelska. I Inez respektive Doris föräldrahem talades också
svenska, men så snart de började skolan var det engelska som gällde och idag hade båda glömt
den svenska de lärt som barn.Vi blev också bjudna på lunch hos Inez och Dales dotter Carole
Harris, också bosatt i Stratford. Hon bodde i ett nyproducerat hus, det gamla blev totalförstört
2005 när en tornado drog fram över Stratford. Carole klarade sig utan skador, men huset var bara
spillror och hon fick börja om från början för att skapa sig ett hem igen. Absolut ingenting fanns
kvar som var användbart! Carole arbetade på Electrolux i Webster City.Vi konstaterade att samma
neddragningar och oro för jobbet fanns där liksom på Electrolux i Sverige!
Från skogen till prärien
Jag har många gånger efter mitt besök i Iowa funderat över vad Axel och Hedda tänkte när de
klev av tåget i Stratford. De kom till ett slättland, så väsenskilt från naturen i Åsbo och Mjölbys
omgivningar.Jag har också förstått att de levde under tämligen små förhållanden. Axel arbetade
som förrådsarbetare vid en ”paper mill” i Stratford och hade små inkomster, men med en stor
familj att försörja, i varje fall de första åren. Det är inte säkert att det blev några dollar över att
skicka hem till Sverige, även om man i breven hem skrev att de hade det bra. Det som min mormor
uppfattade som skryt, kanske bara var ämnat visa att man tagit rätt beslut när man emigrerade
till Amerika, att man lyckats! Svårigheterna behöll man för sig själv. Hedda kom bara att leva 14 år
i USA och efter hennes död 1928 var det ingen av barnen som tog över brevkontakterna till Sverige.
Min egen morfar, Axels bror, dog 1929, och mormors intresse för att bibehålla kontakten med svågern
och hans barn i USA kanske svalnade med åren, oavsett skrönan om Amerikabrevet och tygproverna!
Mindes inte barndomshemmet
Axel och Heddas dotter Maria reste till Sverige 1984 tillsammans med Jill Dutchers föräldrar. De
besökte Mjölby, men Maria kom inte längre ihåg var de hade bott före utvandringen och de hade
heller inga namn på släktingar. Tyvärr måste jag säga, eftersom både min mor och de flesta av
hennes syskon fortfarande levde och var bosatta i och omkring Mjölby. Jag är mycket tacksam att
jag fann mina amerikanska släktingar och fick möjlighet att träffa dem. Vi möttes av en mycket
stor gästvänlighet samt nyfikenhet på Sverige. I USA finns ett stort intresse hos många för sina
rötter, så var det också hos mina släktingar och man ville veta hur det var att leva i Sverige idag.
Några planerade för en resa till Europa och Skandinavien och vi ser fram emot att kunna återgälda
all vänlighet vi mötte hos alla i Stratford och hos Jill i Minneapolis.
Axel och Hedda Anderssons gravsten på South Marion Cemetery, Stratford, Iowa.