Vårdnäs kyrka
Vårdnäs kyrka			Foto: Maud Lindeberg


…och än slank hon ner i diket!

Av Maud Lindeberg, Kiellandsplan 41, 168 43 Bromma. E-post:maud.lindeberg@vardnas.net

Sexskandal i Vårdnäs
Prästdotterns älskare kom
när föräldrarna var borta

Så hade det kanske sett ut om kvällspressen funnits på 1600-talet. Men
även utan den i hälarna fick nog kyrkoherdedottern Sigrid Älf det hett
om öronen när det kröp fram att hon väntade barn med cornettsonen
Christopher Törngren.

Historien börjar redan i de båda kontrahenternas barndom. Föräldrarna
bodde grannar och umgicks som mycket goda vänner. Enligt egen utsago
hade Sigrid och Christopher varit som syskon under uppväxten.
Men det ändrades alltså, och vid sommartinget den 5 juni 1694 möttes de
båda inför rätten. Sigrid hävdade att hon blivit ”besoven” under
äktenskapslöfte, vilket Christopher bestämt nekade till - ett mycket
vanligt scenario i domstolen under gångna sekler!
Den unga mannen, som var militär som sin far, nekade dock inte till att
ha begått själva ”brottet”.

Började vid barnsölet
Här började en rannsakning i domstolen som känns rätt absurd ur dagens
perspektiv, men som är adekvat med dåtidens tänkesätt. Det var ett brott
att ha sexuellt umgänge utanför äktenskapet, alltså vidtog ett förhör om
alla detaljer och omständigheter kring den olagliga ”gärningen” - när,
var, hur, hur många gånger? Man kan tänka sig att publiken satt på spänn
för att inte missa något intressant.
När hade t.ex. herr korpralen först ”fått sin vilja med henne”? Ja, det
var vid kyndelsmässotiden, alltså omkring den 2 februari. Och var
begicks brottet? Jo, hemma hos hennes svåger, kyrkoherden i Vårdnäs herr
Sven Wallin, som just fått barn och firade det med barnsöl. Sigrid hade
precis gått och lagt sig i en kammare efter festen när Christopher kom
in till henne.
Synden hade alltså begåtts hemma hos själva kyrkoherden i prästgården!
Till sitt försvar framhöll Sigrid att Christopher sagt att han ville att
hon skulle bli hans hustru ”innan han fick sin vilja”. Sigrid bedyrade
”högeligen” att han ”på sådant sätt haver henne därtill bragt och
bevekat”.
Inte var det enda gången de syndat heller - nej, ”åtskilliga gånger”
hade de träffats hos henne och haft ”oärligt umgänge” när föräldrarna
var borta.
Och så gick det som det gick, och ganska precis nio månader senare, vid
allhelgona 1693, hade hon fött en liten son, Samuel.

Kunde inte minnas...
Nu vidtog ett utdraget förhör med Christopher om det påstådda
äktenskaps-löftet, som, om han erkände det, de facto skulle göra honom
och Sigrid till äkta makar och sonen till ett äkta fött barn. Sigrids
mor, Anna Samuelsdotter Vigia, änka efter den förra kyrkoherden i
Vårdnäs Erik Älf, vittnade om att Christopher minsann för fyra år sedan,
alltså 1690, inför vittnen hade ”räckt hennes dotter handen att vilja
äga henne”.
Nu började Christopher vackla - nja, det där med handräckningen kunde
han inte riktigt dra sig till minnes… Det skulle också ha funnits
komprometterande brev, som han tagit ifrån Sigrid ? ja, dem hade han
tappat bort, och de var förresten inte så viktiga i sammanhanget…
Därför inledde åklagaren ett antal vittnesförhör för att styrka att
Christopher givit Sigrid löfte om äktenskap. Hela åtta vittnen
bekräftade att de hört honom tillstå äktenskapslöftet eller sett honom
räcka Sigrids mor handen på trolovningen. Till ett vittne hade han sagt
att han så gärna ville gifta sig med henne, men att hans föräldrar var
emot det. Föräldrarna själva hade dock enligt ett annat vittne sagt att
sonen var myndig och att de inte lade sig i hans liv, utan ”hava de väl
kokat, så må de väl äta”.

Gåvorna graverande bevis
Ett av vittnena hade gjort upp en lista över saker som Christopher givit
Sigrid, till ett värde av drygt 27 daler kopparmynt. Även Sigrid hade
givit honom presenter värda drygt 59 daler kopparmynt. Att ge varandra
presenter ansågs högst graverande och tydde på att ett par hade en
allvarlig relation.
Bevisen och vittnesmålen ansågs så tunga att Christopher Törngren ålades
att vid nästa ting befria sig från att ha lovat Sigrid Älf äktenskap
genom en tolvmannaed. Detta ting inföll den 24 oktober 1694.
Här framlades av de båda kontrahenterna ett något motsägelsefullt
förlikningsdokument, där Christopher lovade att bidra till sonens
försörjning och uppfostran, men att de inte heller skulle ”stå efter
varandra till någon äkta förbindelse eller sammanlevnad”. Trots detta
begärde Christopher att Sigrid skulle få kyrktas som en trolovad fästmö
- i praktiken ett erkännande av löftet alltså.
De tolv så kallade ed-gärdsmännen, som genom ed skulle bekräfta att
Chri-stopher inte lovat Sigrid något äktenskap, presenterades också. De
underkändes allihop med motiveringen att de flesta inte var bofasta män
och att de dessutom tjänade tillsammans med Christopher i samma kompani.

Väntade på eden
Beträffande förlikningen så hänvisades paret till Linköpings
konsistorium (domkapitel), som skulle gilla eller ogilla deras
uppgörelse. Men därmed var det inte slut. På nästföljande vinterting den
21 januari 1695 återkom de för att meddela att konsistoriet inte hade
godkänt förlikningen. Innan konsistoriet tänkte ta ställning, ville de
att Christopher skulle begå tolvmannaeden och bli friad, eller inte göra
det, och bli fälld.
Efter åtskilliga förmaningar från tingsrätten erkände Christopher så
småningom att han lovat gifta sig med Sigrid. Rätten tillfrågade då
Sigrid om hon nu ville ”bygga äktenskap” med honom. Men nu hade Sigrid
tappat lusten - svaret blev: jag ”begär aldrig den som ej vill hava
mig”. Hon befarade att han ”med henne aldrig skulle leva i någon trofast
kärlek eller sämja, sedan han sitt sinne således förändrat”. Christopher
för sin del skyllde åter på att hans föräldrar var så emot äktenskapet
att han inte kunde gå emot deras vilja, och begärde omgående skilsmässa.

Här kunde man ju tro att paret slutgiltigt fått nog av varandra. Men
året därpå, vid vintertinget den 26 februari 1696, återkom de i rätten
efter att ha fått sitt andra barn, också det en son, Gösta. Han föddes
14 dagar efter sista Michaelis, det vill säga den 13 oktober 1695. Det
var Sigrid som stämt Christopher för att ha avlat även detta barn under
äktenskapslöfte.

”...tog Sigrid till sig på sin släde”
Hur hade nu detta gått till? Jo, vid återresan från det förra tinget
hade Sigrid och hennes mor rest tillsammans med Christopher och
övernattat hos en rusthållare i Torp i Västra Eneby. Där hade dock inget
hänt, utan det var nästa dag, på vägen till Vårdnäs, som Christopher
hade ”tagit Sigrid Älf till sig på sin släde” och samtalat med henne om
”ett och annat” - till exempel hade han sagt ”jag måste ännu råda eder
med barn, så kunna mina föräldrar oss icke åtskilja”.
Därpå följde han med Sigrid och hennes mor till deras hem i Vårdnäs
klockargård och stannade där i två dagar. Och den 23 januari hade han om
natten ”uppstått och sig hos henne nederlagt, när hon och modern varit
insomnade” och därpå ”besuvit” henne. Ytterligare en gång, strax efter
påskhelgen, hade han ”legat nära henne” i klockargården.
Som förut erkände Christopher ”gärningen” men ville inte tillstå
äktenskapslöftet eller samtycka till äktenskapets fullbordan, det vill
säga kyrklig vigsel. Sigrid å sin sida, som vid förra tinget inte hade
velat gifta sig med honom, krävde nu att han skulle infria sitt löfte
och ”bygga äktenskap” med henne och fullborda det med ”kyrkans band”.

Gifta ? men inte vigda
Tingsrätten konstaterade dock att Christopher redan på vintertinget året
dessförinnan frivilligt erkänt äktenskapslöftet, och därför kunde rätten
inte besluta annorlunda än man gjort då, det vill säga att de i lagens
mening redan var gifta med varandra, även om de inte var kyrkligt vigda.
Och eftersom konsistoriet under tiden (den 20 februari 1695) hade
underkänt den ovan omtalade förlikningen - som byggde på att Christopher
förnekade äktenskapslöftet, samtidigt som han begärde att Sigrid skulle
kyrktas som en trolovad fästmö - och eftersom Sigrid inte hade fått
några förlikningspengar av Christopher, så dömde rätten att deras barn,
som avlats ”i fästom”, var ”adelkonu barn” som behöll sina rättigheter.
De bedömdes allt-så som äkta födda barn.
Den 28 juni 1696 skrev kyrkoherden i Vårdnäs Sven Wallin, som ju var
Sigrids svåger (han var gift med hennes syster Brita) till konsistoriet
och undrade hur han skulle göra med Sigrid och Christopher, som ”nu på
fjärde året var avstängda från nattvarden” - ett hårt socialt straff på
den tiden, naturligtvis extra kännbart för en prästdotter.

”...visat sin hjärtans ånger”
Efter att ha fått svar den 1 juli med de villkor som krävdes för att
tillåta nattvardsgången, redogjorde Sven Wallin den 18 november för hur
det gått: Sigrid hade kyrktagits med en speciell böneform för en
”fästekvinna som före vigseln avlar barn”, och både hon och Christopher
hade ofta blivit förmanade och underrättade av kyrkoherden om vikten av
verklig botfärdighet och ”gudelig  beredelse”.  Båda  hade  visat ”sin
hjärtans ånger över synden och stora åstundan efter Guds nåd och detta
salighetsmedel” (nattvarden; min anm.). Christopher hade i närvaro av
tre gudfruktiga vittnen lovat att bete sig väl mot Sigrid och hjälpa
henne och barnen allt vad han kunde. Däremot vägrade han som förut att
vigas kyrkligt vid henne och flytta ihop, utan han bodde ensam i sitt
korpralsboställe Hugnebo, medan hon och barnen bodde hos hennes mor i
klockargården.
Efter alla dessa samtal och förmaningar hade de tillåtits att begå
nattvarden något före Michaelis, som inföll den 29 september - alltså
sannolikt den 27 september 1696, som var en söndag.
Någon vidare hjälp fick nu inte Sigrid av sin frånvarande make, vilket
fram-skymtar redan i Sven Wallins brev till konsistoriet ovan - Sigrid
hade ”icke stort av honom åtnjutit till sig och barnen”. Han skyllde på
att hans militära utrustning var så dyr och att han inte hade några
pengar.

Underhållet uteblev
Några år senare, den 13 mars 1701, skrev Sigrid själv till konsistoriet
och berättade hur hon med exekutorernas hjälp försökt få Christopher att
betala underhållet till barnen, vilket han på alla tänkbara sätt försökt
undandra sig - något man känner igen även från nutiden. Tyvärr fanns ju
ingen försäkringskassa som kunde gå in och bistå med bidragsförskott,
utan Sigrid fick gång på gång försöka driva målet själv. Bittert
konstaterar hon i brevet att Christopher försökte tvinga henne att ingå
en förlikning ”på det han sedan må vara mig och barnen alldeles kvitt”,
medan hon ville hålla sig till de domar som ådömt honom ett årligt
underhåll till barnen.
Hon bad nu biskopen och konsistoriet om ”en liten rekommendation till
hans nåde högvälborne herr landshövdingen” att främja hennes sak.

Törngren stupade i Polen
Hur det gick med den saken har jag ännu inte hunnit ta reda på. Däremot
gick det inte så bra för Christopher Törngren. Han hade nu hunnit bli
kvartermästare i Östgöta kavalleriregemente och Vifolka kompani, och
sedermera även cornett (det vill säga löjtnant) i Vadstena kompani. Han
deltog i Karl XII:s polska fält-tåg under det stora nordiska kriget
1700-1721. Där mötte han sitt öde då han stupade den 26 augusti 1702 i
Kraków i Polen.
Sigrid var nu helt ensam med barnen. Den 8 juli 1706 gifte hon sig med
bonden Lars Persson i Tråstorp och fick med honom ytterligare fyra barn.
Innan dess hade hennes förra ”svärföräldrar” i Skillberga genom sitt
testamente, offentliggjort på tinget den 5 juni 1706, indirekt sagt sitt
om henne och barnen:
”Men de som på något arv efter deras salige son herr löjtnanten
Christopher Törngren förmena sigh hava att åtala, skola därifrån
alldeles vara uteslutna, eftersom föräldrarna till dess uppkomst,
utrustning och ekipage använt en stor del av deras egendom, jämväl
betalt några ansenliga gäld (skulder; min anm.) här hemma efter hans
död.”

Sönerna blev också ryttare
Ytterligare ett par mål gällande arvet finns noterade i domboken 1709.
Det ena gällde bröderna Törngrens morbror, komministern Johan Älf, som
stämde barnens farmor på arvet efter fadern. Det andra gällde en borgare
i Linköping som stämde Christopher Törngrens arvingar på en skuld.
Sjukdom och dödsfall i familjen hindrade farmodern från att komma till
tinget, och sedan rinner allt ut i sanden, som det verkar. Inga
ytterligare mål har påträffats i domböckerna.
De båda bröderna, Samuel och Gösta Törngren, blev båda ryttare, precis
som sin far och farfar och farmors far.

Saknade sidor
Slutligen har jag en liten spekulation - eller kanske snarare en
förhoppning - om varför de trettio första sidorna i Vårdnäs födelsebok
saknas. Dessa sidor hade försvunnit redan före 1782 (Arnold Sandberg:
Linköpings stifts kyrkoarkivalier). I hela 42 år, 1734-1776, var Emund
Älf kyrkoherde i Vårdnäs. Hans far var bror till Sigrid Älf, och han var
således kusin till bröderna Törngren. Jag tror att han ”såg till” att de
för släkten pinsamma sidorna med bröderna Törngrens födelsenotiser
”försvann”.
Födelseboken startar i december 1696 på en högersida. På de närmast
föregående bladen måste alltså dessa notiser ha varit införda. Det var
ju enkelt för den som hade tillgång till kyrkböckerna att låta några,
vid den tiden rätt inaktuella, sidor bara ”försvinna”. Kanske finns de
idag på vinden bland några gamla glömda papper hos ättlingar till
släkten Älf eller Törngren? Vem vet…?
**************
Den har artikeln är hämtad ur senaste numret av ÖGF-Lövet, nummer 106. I
tidningen finns ytterligare material om de inblandade personernas
släktförhållanden. Vill du läsa mer om detta är det bara att anmäla dig
som medlem i ÖGF genom att sätta in 130 kronor på föreningens
plusgirokonto 431 95 54 - 4. Glöm inte att skriva ditt namn och adress
på talongen, eller i meddelandefältet om du använder Internetbetalning..